Sommardröm

[Dröm nummer 647. Natten till den 7 november 2022.]

Jag befinner mig på ett kombinerat tryckeri och bygge som vår firma har gått ihop med. På en bergformation inklädd i byggnadsställningar arbetar Niklas ”Nille” Fornelius, Max Näslund och Jonas Huldt Lundqvist med att aptera en sprängladdning. Alla klättrar ner och Nille utlöser sprängladdningen.
              Allt går bra och vi går in i en stor lagerhall, där jag slår mig ner i en soffa i väntan på pensionssamtal med ledningen. Under soffbordet ligger en hög med papper. Jag tar upp den och börjar bläddra i smyg. Det visar sig vara ledningens pensionsavtal. Tryckeriets chef har 22 miljoner kronor i pension. Själv har jag ingenting.
              När det blir min tur går jag genom en korridor. Jag ska först träffa Johan De Bourg, som är psykolog. Han öppnar dörren till sitt trånga kontor, där också hans två pojkar i tioårsåldern befinner sig. Rummet är fullt av musikinstrument.
              ”Spelar ni i band?”
              ”Ja!” säger de med en mun.
              ”Vad spelar ni?”
              De pratar i mun på varandra och jag hör inte vad de säger. Jag avbryter dem och utbrister:
              ”Den som är sämst får spela bastrumma eller blockflöjt!”
              De pratar om en låt som heter Spaceman, men jag tror att det är Bowies Life On Mars de menar.
             ”De försöker lära sig den”, säger Johan.
              ”Ja, men den är ju så fantastisk, även om man spelar lite fel.”
              ”Nja, så fantastisk är den väl inte.”

[Dröm nummer 645. Tidig morgon den 7 november 2022.]

Jag tar en joggingrunda. Min kondition är oerhört bra och jag springer om alla andra.
              Jag och Josefine badar i en liten havsvik. Vi simmar över till andra sidan, där det finns en flotte som vi lägger oss på. Den är försedd med två hydrauliska pelare, som kan skjuta upp flottens plattform i höjden. Plattformen faller sedan med ett plask ner i vattnet igen. Josefine tycker att det är himla roligt och vill att jag också prövar. Men jag är för tung och de små blötdjuren som sköter hydrauliken i pelarna riskerar att krossas.
              Vi simmar tillbaka.
              Vi sitter i en båt med flera andra. Alla är klädda i badrock. Det är skymning och det går fort. Bakom oss ser vi regnmolnen torna upp sig, belysta av solens sista röda strålar. Molnen är helt nära marken och griper efter träd och hus. Framför oss ser vi likadana moln. Vi åker rätt in i regnet och kurar ihop oss i våra badrockar.
              Båtens förare ropar för att överrösta motorljudet och regnstormen:
              ”Efter Baggensfjärden är det bara att blåsa på. Där finns inga lapplisor!”

[Dröm nummer 644. Tidig morgon den 6 november 2022.]

Någonstans på den svenska landsbygden strövar grupper av elefanter och flodhästar omkring med sina ungar.
              ”Vi måste vara försiktiga”, säger jag till mina vänner. ”Flodhästar är inte att leka med.”
              En flodhästunge lägger sig till rätta intill sin mor och somnar.
              Jag är medlem i något slags teatergrupp. Ledaren för gruppen tycker att vi är dåliga på att komma igång på morgonen. Han delar in oss i två grupper. Säger våra namn, men jag hör inte mitt och vet inte vilken grupp jag tillhör.
              Det är dags för teaterövning.
              ”— börjar! Du brer en kaviarsmörgås. Vad händer sen? Varsågod!”
              — låtsas bre en kaviarsmörgås. Han trycker in den i munnen och faller till golvet och sprattlar omkring i konvulsioner. Lägger sig intill en annan elev och somnar sedan lugnt.
              Jag är mycket imponerad och inser att jag aldrig kommer att klara det där.

[Dröm nummer 643. Natten till den 6 november 2022.]

Jag är vid Medelhavet och kliver omkring i strandkanten bland stora klippblock. Ett stort stenhuvud, slitet av väder och vind, ligger i vägen. Det rör sig lite när jag trycker på det. När jag tar i och välter undan det blottas en toalettstol fylld med bajs och toapapper.
              Jag vadar i det grunda vattnet. Små bläckfiskar simmar mellan mina ben. På en sten sitter en stor brun och bullig sak. Jag har tidigare fått höra av två män att det är ett djur och att det heter Bång-Magnus. De berättar också om ett annat djur, som heter —.
              Lite senare möter jag de två männen igen. Jag säger att jag hittat en Bång-Magnus och frågar om den går att äta.
              ”Jo, den går att äta, men den är svår att tillaga.”
              ”Jag såg många squids också, dom kan man väl äta?”
              ”Ja, dom går att äta.”
              Jag försöker memorera namnen på de bägge djuren som männen berättat om. Hittar en penna och skriver namnen på min hand. Men färgen bleknar och det enda jag har kvar är mitt minne av namnen. Jag känner att jag är på väg att vakna och försöker förtvivlat hålla kvar dem.*

* När jag vaknar minns jag fortfarande namnen på djuren. Men det ena namnet börjar snabbt att lösas upp och när jag väl satt mig på sängkanten med block och penna i mörkret är det för alltid försvunnet. Bara Bång-Magnus är kvar.

[Dröm nummer 642. Sovmorgon den 5 november 2022.]

Jag sitter vid mitt köksbord med två kunder. På bordet står en blå bunke. En av kunderna kräver att den blå bunken ska vara med i reklam på sociala medier och att det ska stå Miso på den.
              ”Varför? Det är ju inte namnet på ert företag? Det blir bara förvirrande.”
              ”Det kallas branding.”
              ”Då får ni hyra bunken av mig. Det blir dyrt!”
              Jag har byggt en igloo till katten Cooper. Han bryr sig inte om att öppningen är alldeles igensnöad och går in ändå. Hålet i öppningen är format precis som en katt och snön som han får med sig in i igloon blir en exakt kopia av honom som han leker med. Sedan går vi båda tillbaka genom nysnön till kollektivet där vi bor. Jag är barfota och det är på något vis njutningsfullt.
              En kvinna vikarierar som körledare. Hon tittar bekymrat i noterna som hon fått låna.
              ”Ni får inte markera med färgpenna. Se så det ser ut!”
              Jag tittar i mina noter där jag strukit över med markeringspennor i olika färger. Jag skäms och försöker dölja dem.
              Jag förstår inte övningen vi ska göra eller vad vi ska sjunga.
              ”Då skulle du varit med när vi var på turné i Polen”, säger en äldre man. ”Vi hade hyrt ett ställe och skulle sjunga romanser, men ingen kom.”
             Det är mitt i natten. I sin lägenhet sitter Thåström på en stol med sin gitarr. Han är vänd mot ytterdörren. Han spelar och sjunger högt, men slarvar för han druckit stora mängder alkohol.
              Det knackar på dörren och Thåström öppnar. Utanför står en äldre man, en granne. Han är inte arg, bara uppgiven och säger med en suck: ”Är vi där nu igen?”
              Nu är jag Thåström och följer med mannen ut. I min högra hand håller jag gitarren. I min vänstra en mycket stor svart smärtingväska med många fack.
              ”Så, ska du spela med Ulfs band?” säger han.
”Det är inte sannolikt.”                   

[Dröm nummer 641. Natten till den 4 november 2022.]

Jag står i ett mörkrum och experimenterar. Jag har färgseparerat ett foto på Karl-Johan Ekbom och Magnus Wretblad till flera svartvita negativfilmer, som jag nu exponerar på papper. I rummet finns ett mycket svagt ledljus, som inte påverkar fotopappret. Det finns en okänd i rummet som jag visar tekniken för.
              När den första filmen är exponerad lägger jag den i framkallningsvätskan. Långsamt växer bilden fram. Det tycks fungera!
              Slutresultatet är aningen mörkt, men det kan bli en fin effekt när man lägger ihop alltsammans.
              En städerska kommer in i rummet. Jag slås av hur olika våra arbeten är och att den kanske största skillnaden är att hon får jobba i ljus.

[Dröm nummer 640. Natten till den 2 november 2022.]

Det är natt när jag cyklar hem till en okänd. Ulf Englund är också där. Stämningen i rummet är underlig och snart går det upp för mig att en vän till oss precis har tagit livet av sig. Han befinner sig i rummet intill. Alla är sorgsna, men inte överraskade, eftersom det var väntat sedan länge.
              Jag cyklar vidare och möter Tina Himmelstrand* med några vänner, också de på cykel. Vi vill alla fika och Tina tar täten med mig efter. Backarna är branta, men varken jag eller Tina behöver kliva av och leda våra cyklar. Jag är nära att bli påkörd av en man på cykel som kommer farande från höger på en smal väg.
              Snart kommer vi hem till Tina. Det är bara vi två nu.
              ”Ja, här är det kära gamla huset.”
              ”Ja, jag känner igen det.”
              ”Snart ska du få träffa mina föräldrar, men först måste du hälsa på hundarna. Det här är —.”
              En gammal svart labrador kommer långsamt gående mot mig. Jag hälsar på den.
              Under ett bord ligger ytterligare två hundar av samma ras. De är ännu äldre och har långa grå nosar. Jag sätter mig på en stol intill den ena och stryker den över pannan. Tar hennes tass i min hand. Först ser den lite avvaktande ut, sedan lägger den sitt huvud på min fot och suckar tungt.
              ”Lugn, Molly”, säger Tina, ”snart får du tillbaka din bach**.”

* Klasskamrat i gymnasiet.

**I drömmen är bach ett annat ord för tass.

[Dröm nummer639. Natten till den 31 oktober 2022.]

Stadens invånare har samlats för ett möte med kommunstyrelsen. En kvinnlig chef berättar om en ny väg som ska byggas. 50 miljarder kronor kommer den kosta och den ska finansieras med lån från staten.
              Niklas ”Nille” Fornelius är bekymrad över att vägens lutningar inte är anpassade efter dagens kortare bilar. Det finns en risk att de fastnar. En skalenlig modell av en bit av vägen visar att asfalten knäckts i ett backkrön, vilket talar för att Nille faktiskt har rätt. Han presenterar en alternativ lösning, men viftas undan.
              ”Men kan vi vara säkra på lånen?” säger någon.
              ”Tvärsäkra”, säger den kvinnliga chefen.
              I en annan lokal står Jacob Wallenberg framför en gulnad skrivtavla av trä. Tavlan är full av mycket små svarta prickar, som Wallenberg mycket noggrant skrapar bort. Samtidigt berättar han om ett flygplan, som under andra världskriget användes för att rädda flyktingar. På något sätt finns det ett samband mellan flyktingarna och de svarta prickarna.
              När vi berättar om kommunens vägplaner är han mycket skeptisk.
              ”Känner du den kvinnliga chefen?” undrar vi.
              ”Aldrig hört talas om människan.”

[Dröm nummer 633. Tidig morgon den 22 oktober 2022.]

Kören Basta ska sätta upp Jesus Christ Superstar. Jag ska spela Jesus och har lovat att vara på plats 18.30.
              Innan föreställningen är jag och Simona ute på stan. Hon går i förväg. Jag tycker att jag har gott om tid. Men det börjar ösregna och stormbyar bryter ut. En blixt slår ner i gräset framför mig. Jag inser faran och ålar mig fram till foten av en sluttning med höga träd. Fortsätter att åla och välter en barncykel.
              Jag hinner precis till 18.30 och byter om till mörk kostym och vit skjorta.
              Under den sista måltiden vägrar Jesus äta och kräver att all mat ska vara hundra procent vegetarisk. Han får stöd av Kaifas, som benådar honom.

[Dröm nummer 632. I gryningen den 22 oktober 2022.]

Jag och Simona ligger i en säng i ett okänt sovrum, där det surrar av flugor. Vi hänger upp ett glesvävt tyg för fönstret. Flugorna dras till det. Sätter sig som svarta fläckar. Jag mördar dem, flera i taget, med en flugsmälla. Simona försöker slå dem innan de sätter sig på tyget.
             ”Inte än!” fräser jag.
              Det kommer allt fler flugor. Nu är de bakom tyget också. Jag mosar dem mot fönstret med smällan.
              Det har tillkommit en okänd person i rummet.
              Det sitter en död apollofjäril på tyget. Arten är numera mycket sällsynt.
              Den okände öppnar en lucka i en fläkttrumma och sticker in handen.
              ”Se!” säger han och håller upp en tjock bunt döda apollofjärilar. De tunna vingarna påminner om sedlar. Jag tänker, att om de nu är så sällsynta så måste de vara värda väldigt mycket.